Skeppsråttan

Stefan Andersson - Metta Fock

Är helt sjukt förälskad i Stefan Andersson! Har inte hört nåt från hans svenska skivor innan men så spelade han på Hyppeln för en vecka sen och jag är helt frälst. Love HIM! Tillomed Daniel tyckte väldigt mycket om honom efter detta :) Tänkte att jag skulle gå på honom när han spelar på Liseberg den 31 maj måste verkligen höra honom live igen NU!
Min Ipod är full av hans musik, min spelar lista på datorn, helt sjukt! Känner mig lycklig och glad när jag lyssnar på hans musik.

Spelningen på Hyppeln va helt galet, hela lokalen gungade och sjöng med. Rös så fort han började plinka på gurran och det blev bara bättre och bättre.

Underbar dag..

I dag har varit en underbar dag. Vaknade upp i Daniels famn, så jävla underbart att han är hemma igen, ni kan inte förstå hur det känns att vara utan sin älskade under en sådan tuff tid. Vi stod upp efter ett tag och gjorde frukost. Idag skulle jag nämligen få min present av Daniel, jag skulle få ett par nya jogging skor, för dem jag har gör sönder mina fötter. Åkte in till packaplan och som vanligt kan man aldrig hitta nåt när man har pengar, annars går dt så himla bra...
Fann till slut ett par jätte fina och as sköna Nike skor som jag bara var tvungen att ha. Så dem fick jag, så nu ska jag ut och gå varenda dag, så fort min fot läker då vill säga. LÄNGTAR!
Vi bestämde oss för att åka hem till mamma och pappa efter stan, var ett tag sen vi var på Hyppeln. Som alltid lika underbart att komma hem. Hälsade på mormor och morfar, tyckte lite synd om morfar han hade ramlat och bruttit ett revben så han kunde inte skratta, men dt var lite svårt för jag får alltid honom till att skratta så han hade ganska ont hela tiden. Kände mig taskig men jag kan inte hjälpa att han skrattar åt mig hela tiden. Hihi

Vet inte vad som var så speciellt idag men jag har vart glad och lycklig hela tiden. Var typ fyra månader sen sist.

När ska det börja ljusna?

Allt känns hopplöst, när ska mitt liv börja ljusna. Har vart hos min psykolog idag, det är så underbart att få prata av sig. Men framsteg gör jag inte, inte som det känns iaf. Har fortfarande väldigt svårt att förklara mina känslor, få kläm på den och bearbeta dem. Jag är så ivrig så jag vill bara komma över allting och fortsätta som vanligt men jag måste bita ihop och lita på min psykolog att jag en dag kommer att ha bearbetat allt och kan fortsätta mitt vanliga liv igen.

Nåt positivt måste jag säga har hänt mig under dessa jobbiga månaderna och det är att jag har gått ner en massa i vikt, något som jag har velat göra så länge jag kan minnas. Har nu tappat 11 kg, vilket känns underbart. Det var inte alls meningen att gå ner men min läkare avrodde mig att äta godis och annat bös under min deppiga period och att promenera minst 30 min om dagen, så jag höll upp under två veckor och var ute och gick varje dag och vips så hade jag gått ner 2 kg. Blev så taggad av det så jag fortsatte och nu är jag 11 kg lättare. :)
Har blivit lite tränings fixerad nu, vilket är nytt för mig hatar nämligen att träna och tänkte på vad jag äter men nu får jag nästan ångest om man inte rör på mig varje dag.
Är ute och går hönö runt varje dag om det inte är för kasst väder då vill säga för då håller jag mig inomhus och tränar på wiin i stället. Älskar min nya livsstil nu hoppas bara den håller i sig så vågen står på 60 kg, bara 11 kg kvar:)

Jag måste bara tacka alla mina underbara vänner som har ställt upp för mig under dessa tuffa månaderna. Utan er så vore jag ingenting idag. Med tanke på att Daniel inte var hemma under dem två första jobbiga månaderna såg allt hopplöst ut men mina vänner fick mig att se framåt och uppskatta nuet, tänk att man kan ha så fina vänner. Jag är lyckligt lottad över att ha er i min närhet. Nu har Daniel äntligen kommit hem och han hjälper mig varje dag, bearbeta allt som blir för jobbigt för mig. Kan vara en helt vanlig syssla men så skör som jag är så är det inte så lätt. Jag älskar Daniel för den han är och att han finns här för mig när livet känns helt värdelöst. Han får mig att älska mig själv igen och uppskatta vårt liv tillsammans. Tack Daniel för att du är så fin!

Urk!

Just nu är mitt liv upp och ner. Sagt upp mig från mitt jobb, sjukskriven i minst 4 månader och humörsvängningar utan dess like. Allt på grund av två personer. Dem har skadat mig så mycket psykisk så jag orkade inte med mitt liv för en stund. Kände mig så ensam, visste inte vad jag skulle ta mig till. Blev sjukskriven en månad till en början med, men sen trappade ångesten upp ännu mer så minst 4 månader har det blivit nu.
Har fått så otroligt mycket hjälp nu under dessa månaderna, utan det skulle jag nog inte sitta här och skriva utan sitta och tycka synd om mig själv i nåt litet hörn här hemma.

Allt började i höstas när en hemsk sak hände mig, var då sjukskriven i 3 veckor. Efter sjukskrivningen kände jag mig stark igen och fortsatte mitt liv som vanligt igen, men det skulle jag få ångra. Månaderna gick och jag kände mig mer och mer stark men så hände det som inte får hända. Jag lyssnade inte på min kropp utan sträckte på axlarna och fnöss åt dem känslor som kom. Försökte få hjälp på jobbet efter ett tag när allt blev för jobbigt, men ingen hjälp jag fick. Fick bara mer att göra och jag gick in i väggen. Eller snarare rasa ner rätt i golvet. Panik ångest efter panik ångest. Inget kändes bra, varken stå, sitta eller ligga, allt var bara fel.
Så jag var tvungen att säga upp mig från jobbet, dem ville inte lyssna eller HON ville inte lyssna ska jag säga. Kändes meninglöst att va sjukskriven ett tag för att sen komma tillbaka till samma skit med HENNE igen. Så jag sa upp mig!
Ångrar inte det beslutet, men jag saknar alla i hamnen något så fruktansvärt. I bland kan jag sitta och gråta över att jag inte fick chansen att säga hej då riktigt till alla goa gubbar. Jag bara försvann. Min pappa jobbar i hamnen och dem har frågat vad som har hänt, vart jag tog vägen etc. Usch vad jag saknar dem!

Vill inget annat än att åka ner till dem och prata med dem om vad som har hänt och bara snacka allmän skit som vi alltid gjorde...