Urk!

Just nu är mitt liv upp och ner. Sagt upp mig från mitt jobb, sjukskriven i minst 4 månader och humörsvängningar utan dess like. Allt på grund av två personer. Dem har skadat mig så mycket psykisk så jag orkade inte med mitt liv för en stund. Kände mig så ensam, visste inte vad jag skulle ta mig till. Blev sjukskriven en månad till en början med, men sen trappade ångesten upp ännu mer så minst 4 månader har det blivit nu.
Har fått så otroligt mycket hjälp nu under dessa månaderna, utan det skulle jag nog inte sitta här och skriva utan sitta och tycka synd om mig själv i nåt litet hörn här hemma.

Allt började i höstas när en hemsk sak hände mig, var då sjukskriven i 3 veckor. Efter sjukskrivningen kände jag mig stark igen och fortsatte mitt liv som vanligt igen, men det skulle jag få ångra. Månaderna gick och jag kände mig mer och mer stark men så hände det som inte får hända. Jag lyssnade inte på min kropp utan sträckte på axlarna och fnöss åt dem känslor som kom. Försökte få hjälp på jobbet efter ett tag när allt blev för jobbigt, men ingen hjälp jag fick. Fick bara mer att göra och jag gick in i väggen. Eller snarare rasa ner rätt i golvet. Panik ångest efter panik ångest. Inget kändes bra, varken stå, sitta eller ligga, allt var bara fel.
Så jag var tvungen att säga upp mig från jobbet, dem ville inte lyssna eller HON ville inte lyssna ska jag säga. Kändes meninglöst att va sjukskriven ett tag för att sen komma tillbaka till samma skit med HENNE igen. Så jag sa upp mig!
Ångrar inte det beslutet, men jag saknar alla i hamnen något så fruktansvärt. I bland kan jag sitta och gråta över att jag inte fick chansen att säga hej då riktigt till alla goa gubbar. Jag bara försvann. Min pappa jobbar i hamnen och dem har frågat vad som har hänt, vart jag tog vägen etc. Usch vad jag saknar dem!

Vill inget annat än att åka ner till dem och prata med dem om vad som har hänt och bara snacka allmän skit som vi alltid gjorde...