Allt känns hopplöst, när ska mitt liv börja ljusna. Har vart hos min psykolog idag, det är så underbart att få prata av sig. Men framsteg gör jag inte, inte som det känns iaf. Har fortfarande väldigt svårt att förklara mina känslor, få kläm på den och bearbeta dem. Jag är så ivrig så jag vill bara komma över allting och fortsätta som vanligt men jag måste bita ihop och lita på min psykolog att jag en dag kommer att ha bearbetat allt och kan fortsätta mitt vanliga liv igen.
Nåt positivt måste jag säga har hänt mig under dessa jobbiga månaderna och det är att jag har gått ner en massa i vikt, något som jag har velat göra så länge jag kan minnas. Har nu tappat 11 kg, vilket känns underbart. Det var inte alls meningen att gå ner men min läkare avrodde mig att äta godis och annat bös under min deppiga period och att promenera minst 30 min om dagen, så jag höll upp under två veckor och var ute och gick varje dag och vips så hade jag gått ner 2 kg. Blev så taggad av det så jag fortsatte och nu är jag 11 kg lättare. :)
Har blivit lite tränings fixerad nu, vilket är nytt för mig hatar nämligen att träna och tänkte på vad jag äter men nu får jag nästan ångest om man inte rör på mig varje dag.
Är ute och går hönö runt varje dag om det inte är för kasst väder då vill säga för då håller jag mig inomhus och tränar på wiin i stället. Älskar min nya livsstil nu hoppas bara den håller i sig så vågen står på 60 kg, bara 11 kg kvar:)
Jag måste bara tacka alla mina underbara vänner som har ställt upp för mig under dessa tuffa månaderna. Utan er så vore jag ingenting idag. Med tanke på att Daniel inte var hemma under dem två första jobbiga månaderna såg allt hopplöst ut men mina vänner fick mig att se framåt och uppskatta nuet, tänk att man kan ha så fina vänner. Jag är lyckligt lottad över att ha er i min närhet. Nu har Daniel äntligen kommit hem och han hjälper mig varje dag, bearbeta allt som blir för jobbigt för mig. Kan vara en helt vanlig syssla men så skör som jag är så är det inte så lätt. Jag älskar Daniel för den han är och att han finns här för mig när livet känns helt värdelöst. Han får mig att älska mig själv igen och uppskatta vårt liv tillsammans. Tack Daniel för att du är så fin!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar